3 år senare

Hej hej hallå!

Alltså, nu är det tre år sen jag bloggade. Jag får verkligen skämmas!
Men antar att det både hänt så mycket men endå inte så jag inte orkat med bloggandet.

Så, hur ska jag samanfatta dessa tre år?

Jag kör av vägen och skadar ryggen. Sjukskriven hit å dit i perioder och tillslut nu i februari 2016 blir jag äntligen stelopererad som förhoppningsvis ska göra mig bättre.

Är fortfarande anställd på Juntis men nu i höst ska jag börja plugga på Folkhögskolan dels för att ge min rygg mer tid och läka samt att jag måste tänka på framtiden.

I juni -15 köpte vi huset! Äntligen! Det var på tiden och det känns så bra. Jag älskar Venjan och kan inte tänka mig att flytta varken härifrån eller till ett annat hus även om det hade vart i byn. Det är så lugnt och skönt här och efter 13 år är det här mitt liv är, jobb, kompisar osv osv. Så nu hoppas jag att mina mardrömmar att jag måste flytta till Stockholm och en trång lägenhet kan sluta.

I februari -15 fick vi med sorg låta våran Eddie somna in. Hans ilska mot andra hundar blev för mycket och det blev ohållbart. Så nu är huset tomt med hundar. Känns konstigt att efter 15 år inte ha nån hund längre. Tazzen fick vi 2000-2001 och sen Ingo 2004. Eddie flyttade till oss -09 och då var han nästan 8 månader. Vi får se om det blir fler hundar i framtiden. Just nu känner jag att sorgen efter dom vi haft fortfarande är för stark så jag tror det är bra med en paus på obestämd framtid är bra så man kan släppa och gå vidare så man kan ge eventuellt en ny hund det liv den förtjänar. Vi lär märka när rätt tillfälle dyker upp och bara ödet kan besluta när.

Barnen växer och frodas. Evelina ska börja 5an i höst och Jamie har två år kvar på förskolan. Helt otroligt vad tiden går. Är otroligt stolt över mina barn och deras personligheter. Även om dom kan ge en gråa hår i mellanåt :P 
Just nu njuter vi av sommarlov fastän det kommer bli lite fritids och förskola.
Marcus försöker jobba lite natt på ett äldreboende inne i Mora. Men det går sådär pga sitt knä. Vi får se om han kommer få nån hjälp tillslut. Tyvärr är det bara knäbyte som är ett alternativ snart men det vill dom dra ut på så länge som möjligt.

Det bästa som hänt detta år är min systers bröllop. Peo tog äntligen tag i saken och friade och 4e juni blev dom man och hustru. Otroligt vackert och genomtänkt bröllop med suprise-show av Linda Bengtzing. Helt otroligt! Min syster var en otroligt vacker brud och det var jättekul att träffa släkt som man inte träffat på kanske 20 år :O Och även fast min smärta i ryggen är som den är och stel som en 80åring kunde jag ju såklart inte hålla mig borta från dansgolvet. Men det var det värt 

Detta var väl allt för denna gång tror jag. Svårt att samanfatta tre år men har försökt i allafall utan att gröta till det.

Lovar att blogga snart igen.

PUSS PÅ ER